Hur man klassificerar metalliskt kisel

Klassificeringen av metalliskt kisel baseras vanligtvis på innehållet av de tre huvudsakliga föroreningarna av järn, aluminium och kalcium i det metalliska kislet. Beroende på innehållet av järn, aluminium och kalcium i metalliskt kisel kan metalliskt kisel delas in i olika kvaliteter som 553, 441, 411, 421, 3303, 3305, 2202, 2502, 1501, 1101, etc.
Inom industrin tillverkas metalliskt kisel vanligtvis genom att reducera kiseldioxid med kol i en elektrisk ugn. Kemisk reaktionsekvation: SiO2 + 2C → Si + 2CO Kiselet som erhålls på detta sätt har en renhet på 97~98%, vilket kallas metalliskt kisel. Det smälts sedan och omkristalliseras och föroreningar avlägsnas med syra för att erhålla metalliskt kisel med en renhet av 99,7-99,8%.
Huvudkomponenten i metalliskt kisel är kisel, så det har liknande egenskaper som kisel. Kisel har två allotroper: amorft kisel och kristallint kisel. Amorft kisel är ett gråsvart pulver, som egentligen är en mikrokristall. Kristallint kisel har diamantens kristallstruktur och halvledaregenskaper, med en smältpunkt på 1410 grader, en kokpunkt på 2355 grader, en Mohs-hårdhet på 7 och är skör. Amorft kisel är kemiskt aktivt och kan brinna våldsamt i syre. Det reagerar med icke-metaller som halogener, kväve och kol vid höga temperaturer och kan även reagera med metaller som magnesium, kalcium och järn för att bilda silicider. Amorft kisel är nästan olösligt i alla oorganiska och organiska syror inklusive fluorvätesyra, men är lösligt i en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Koncentrerad natriumhydroxidlösning kan lösa amorft kisel och frigöra väte. Kristallint kisel är relativt inaktivt och kombineras inte med syre även vid höga temperaturer. Det är också olösligt i någon oorganisk och organisk syra, men är lösligt i en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra och koncentrerad natriumhydroxidlösning.